Demokrati kontra byråkrati

Visst är det festligt att välfärdens kvalitet i väldigt hög grad avgörs av sånt här, och inte så mycket av de politiska strider vi hör om i media? Det kan förstås väcka funderingar om hur mycket inflytande man som medborgare utan insyn och direkt inflytanden över den statliga byråkratin egentligen har. Man kan fundera kring hur mycket demokrati man egentligen har. Inte för att raljera, men man kan fundera på det.

”I Sverige har det under en lång tid funnits en samsyn kring den konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Denna syn har sin grund i den så kallade EFOmodellen som också kom att avspeglas i ramanslagssystemet. När löneomräkningen görs används nämligen ett arbetskostnadsindex, AKI(ram), som baseras på arbetskostnadsutvecklingen för tjänstemän i den konkurrensutsatta tillverkningsindustrin. Även i samarbetsavtalet på det statliga avtalsområdet som slöts år 2000 anammade parterna denna norm. Flera utvärderingar av den statliga lönebildningens följsamhet till normen har gjorts och visat att den statliga lönebildningen följer normen.

 

I sammanhanget är det viktigt att poängtera att ramanslagssystemet inte direkt pekar ut vilken lön som myndigheterna ska sätta utan endast ger förutsättningarna för den statliga lönebildningen. Tanken är att systemet ska medge konkurrenskraftiga statliga löner utan att det stör den internationellt konkurrensutsatta sektorns lönenormerande roll. Även om myndigheter inte ska vara lönenormerande så är det inom systemet möjligt för myndigheterna att i de fall där det behövs kunna konkurrera om attraktiv arbetskraft genom den individuella lönesättningen och därigenom klara sin kompetensförsörjning.

 

I ramanslagsutredningen som låg till grund för systemet fanns från början inget förslag om produktivitetskrav. Efter det att utredningen lämnat in sitt betänkande och budgetpropositionen för 1993 redovisats så uppstod en debatt kring huruvida statliga myndigheter också borde tvingas till effektiviseringar och rationaliseringar. Eftersom löneutrymme i privat sektor normalt skapas via en ökad produktivitet så menade några av debattörerna att ett liknande krav på produktivitet borde ställas på statlig sektor i samband med löneomräkningen. Några tankar om att statlig sektor ska ha samma produktivitetsutveckling som den konkurrensutsatta sektorn finns dock inte i EFO-modellen. Det förklarar också varför ett förslag om produktivitetskrav inte fördes fram i ramanslagsutredningen. Resultatet av den politiska processen blev dock att regeringen i sin proposition antog utredningens förslag med ett tillägg om att det i systemet också skulle finnas ett så kallat produktivitets- och effektivitetskrav för de statliga myndigheterna.

Därför korrigeras löneomräkningen i ramanslagssystemet också nedåt med ett så kallat produktivitets- och effektivitetskrav (PEK) eller ett produktivitetsavdrag som det mer populärt kallas. PEK är satt till ett tioårigt genomsnitt av produktivitetsutvecklingen inom den privata tjänstesektorn. Vad själva syftet är med produktivitetsavdraget är något oklart. Avspeglar PEK vad man menar med en naturlig utveckling eller är det ett slags omvandlingstryck för att försöka uppnå en mer produktiv verksamhet?”

Från rapporten ”Löneomräkning i det statliga ramanslagssystemet” 

 

Wetterstrand och Skolvals-coacherna

 

Om man behövde fler anledningar till att inte gilla (mp). Det är klart, i den parallella värld där de lever där alla är perfekt informerade innerstadsakademiker som källsorterar är ju det fria skolvalet världens bästa grej.

 

Men eftersom alla inte är det, och eftersom skillnaderna och splittringarna i samhället ökar – så även i skolan – så känner sig vissa manade att fråga om det är en så bra idé att medelklassen tar sitt pick och pack och sin skolpeng och lämnar arbetarklassen kvar med ständigt sämre skolor.

 

Vi kan ju alltid lösa det med ”skol-coacher” – allt ska ju lösas med coacher, så varför inte lite käcka sådana som springer runt och berättar för proletärerna hur de smartast väljer skola åt sina ungar?

 

Och när man påpekar det idiotiska i att försöka motverka ett sorteringssamhälle med en sorteringsskola, vad får man som svar? ”Det var minsann dåligt innan också!” Ja, för logiken: ”saker är dåliga, gör sämre!” har ju alltid varit en favorit. Hyckleri är förresten också en skön grej verkar det som – iallafall miljöartisterna som tycker att det är hur bra som helst med allehanda social ingenjörskonst och tvång när det gäller att tvinga folk att leva mer miljömedvetet. Men när det kommer till att designa ett samhälle som ökar jämlikheten och minskar klyftorna? Nej nej, då är det givetvis ondskefull statlig paternalism.

 

Fy fan.

 

 

Tankar från ett första maj-tåg.

Jag tänkte på att det känns som att vinden håller på att vända. Jag tänkte att vi kanske snart, äntligen har kommit till vägs ände med nyliberalismen. Jag tänkte att idén om det starka solidariska samhället kan börja växa igen.

Jag tänkte på vårt monumentala misslyckande, och vad det inneburit i form av riktigt lidande för människor. Jag tänkte på Ingvar Carlssons ord ”Vi tappade 15–20 år därför att nyliberalismen hade sådant genomslag. Nu får vi en spännande debatt när den trängs tillbaka.”

Och så tänkte jag på hur avgörande det är att vi inser vilken uppgift vi står inför när vi väl får tillbaka makten och möjligheten att bygga upp samhället igen. Jag tänkte på hur illa det kan gå om vi inte förstår att vi måste börja om. Jag tänkte på det Göran Greider skrev:

”Nu är vi fria från det Sverige där den sociala jämlikhetstanken var central. Smärtsamt, ja, på ett sätt. Men samtidigt befriande. För nu finns ingen plats för någon sentimentalitet längre. Inget nostalgiskt prat om den ”svenska modellen” är möjligt. När Anders Borg talar om ”full sysselsättning” vet vi att han inte menar någonting annat än fler lågbetalda skräpjobb. De där honnörsuttrycken har gått sönder. Jag behöver inte känna mig det minsta lojal med detta mer eller mindre nyliberala Sverige, där riskkapitalister satt tänderna i vård och omsorg, där Apoteken avreglerats, där massarbetslösheten är permanent och där skattesänkningar blivit en överordnad princip i finanspolitiken. Vi har till och med, sedan 2010, fått det dystra komplement till välfärdsstatens tillbakarullande som förr eller senare alltid dyker upp i krisande samhällen: ett högerextremt parti i riksdagen.”

Och så tänkte jag på ifall vi kommer att klara av bygga nytt. Jag tänkte att idéutvecklingen inom socialdemokratin verkligen, verkligen inte får avstanna. För, tänkte jag, det vi behöver göra är inget mindre än att forma ett nytt samhällskontrakt som ska ersätta det misslyckade som Thatcher och Reagan gav oss.

Jag tänkte, att ja, vi misslyckades med det innan, vi och hela den internationella vänstern. Men nu, nu har vi möjligheten. Jag tänkte att det är spännande och inte så lite läskigt att stå mitt i en historisk brytpunkt, där framtiden är så oviss, och insatserna är så höga.

Men jag tänkte, när jag gick där i första maj-tåget, att jag var i gott sällskap, och att om det någonstans fanns några som var mogna den uppgiften så fanns de här.

Det är vår i Lund

Gnäll om arkitektur

OBS - varning för gnäll!

Som en liten parentes vill jag påpeka att Ideon Gateway för mig är ett av de yttersta bevisen på att det inte finns något som helst hopp för svensk arkitektur, och att vi i det här landet uppenbarligen är bra på mycket, men att vi borde få alla våra estetik- priviligerier indragna av världssamfundet.

För, när v uppenbarligen tycker att urtvättade pastellfärger är just den pricken över i som gör den blandning av raka 60-tals fönsterlinjer i glas och betong som vi är så förtjusta i fulländad så är det något allvarligt fel på oss.

Jag skulle må illa av att behöva titta på bygget varje dag (vilket jag måste) iallafall, men efter att nyligen ha varit i Berlin, och i stadtmitte sett exempel på hur den typen av arkitektur ändå kan göras spännande – och fått en förståelse för vad arkitekterna som skapade stilen egentligen måste ha tänkt sig – blir jag än mer deprimerad.

Berlin, Stadtmitte

För, jag är inte den som i likhet med många i den här staden vill att allting ska vara rött tegel med möjliga inslag av nyklassicism. Modern arkitektur är spännande och bra – men vi är bara uppenbarligen så in i helvete dåliga på det. Allting som byggs nytt blir på något underligt sätt en blandning av ett brunt kommunkontor i typ Gävle och klarakvarteren: depression-made-buildings.

Ideon Gateway

Allmänt Upprörda & Engagerade Individers Kamratförening

En tanke slog mig när jag kollade igenom det diskussionsunderlag som socialdemokraternas organisationsutredning skickat ut nu. Jag tänkte lite som så att det kanske vore bättre att skita i hela grejen och börja om från början.

Jag drog mig till minnes den undersökning om vilken roll Sveriges politiska partier faktiskt har idag som gjorts (efter folkrörelsepartiet av Sven Dahl) som säger att partierna riskerar att förlora sin roll som en länk mellan det civila samhället och staten, och bara bli en del av det offentliga maskineriet. ”Statliga PR-byråer vars främsta mål ligger i väljaren som kund” som det heter.

För att inte bli det måste man vara ett folkrörelseparti alltså – detta eftersom det svenska politiska systemet är uppbyggt på att människor säger hur de vill ha saker och ting i partiernas interndemokrati. När medlemmarna sagt sitt om hur de vill att Konungariket Sverige ska se ut är det sedan upp till partiledningarna att jämka medlemmarnas viljor med de andra politiska partiernas medlemmars viljor. I teorin iallafall.

Så, socialdemokraterna kör en organisationsutredning för att se om/hur vi kan bli ett folkrörelseparti igen. Partiet är nämligen inte det nu, utan är (precis som alla andra partier) framförallt en arena för de som vill göra karriär och de som inte har något bättre för sig och som därmed orkar sitta igenom timlånga möten och gnälla om formalia (i.e. Pensionärer och folk som av andra anledningar har för mycket fritid).

Nu låter jag förstås överdrivet cynisk – vilket för all del beror på att jag är oerhört cynisk – så jag vill ändå tillägga att jag inte vill förminska någons engagemang samt att beskrivningarna ovan är grova och elaka generaliseringar etc etc. Men det friskar upp.

Den verkliga och seriösa tanke som min bittra cynism ändå producerade var som sagt att det kanske vore bättre att börja om från början. Med det menar jag att det tar årtionden (minst) att ändra på en organisationsstruktur, och att socialdemokraterna inte har tid med det. Socialdemokratin är en politisk rörelsen som behöver, kräver, att människor kan och vill bry sig om och engagera sig i politik. De enda som vinner på att människor inte är engagerade är borgerligheten – för vilken det inte är ett problem att folk begränsar sitt engagemang till konsumtion.

Men, börja om från början? Ja med det menar jag ungefär som så – om hoppet är litet att kunna förändra organisationen (partiet) på så sätt att även kategorier av människor som inte har en önskan att göra karriär i politiken eller har överdrivet mycket fritid kan engagera sig – starta en ny sidoorganisation då.

SAP, LO, SSU, ABF och…tja, vad vet jag? ”Förbundet Stressade Småbarnaföräldrar för en Bättre Värld (FSSBV)” ? ”Förenade Innerstadshipsters för Välfärd (FIV)”? ”Allmänt Upprörda & Engagerade Individers Kamratförening (AUEIKF)”? ”Fotbollssupportrar för Bättre Skolor (FBS)”?

Nå, men trams åsido så kanske man ska fundera över ifall det inte kan startas en ny organisation för att samla upp alla de som är intresserade av politiken, som tycker om att diskutera politik och göra en del projekt då och då. Ni vet, folk som är med i en fairtrade-förening och går på en demonstration mot våld/dumheter då och då men i övrigt har fullt upp med annat. Så kan själva partiets brist på kontakt med en representativ del av befolkningen kompenseras av samarbetet med sidoorganisationerna.

Det är förvisso något som egentligen borde kunna göras genom samarbetet med fackföreningarna. Om fackföreningarna nu hade lyckats att engagera medlemmarna i politiska samtal.

Jag sa inte att det var en bra idé. Bara att det var en idé. Vad tycker du borde göras?

Filosofi, pensionsåldern och meningen med livet

Filosofi representerar det bästa med mänskligheten, och att hänge sig åt det är att uppleva någon form av odödlighet. Filosofin är nämligen mer än bara studiet av vad en hoper döda och några levande gubbar (samt en mindre mängd gummor) sagt och tyckt.

Det är att bli en del av någonting större. Att hänge sig åt filosofin är att stiga in i och bli en del av den mångtusenåriga upptäcktsfärden som mänskligheten ägnar sig åt. Att man bara är en liten hjärna, ett litet sinne med sin begränsade förståelseförmåga spelar ingen roll då. När man filosoferar är man inte en filosof, ensam med sina försök till förståelse.

Man är en representant för det mänskliga, det som varken lever eller dör med en enda av oss. Tid, rum och till och med person kan flyta bort ibland – det upplöses som oviktigt när det enorma som är mänsklighetens nyfikna utforskande av varandet upptar ens fulla koncentration.

Min halvpoetiska kärleksförklaring till filosofin här är inte heller så oväsentligt och avskilt från allt annat i vår vardag som ni kanske tror om filosofi nu inte är ert ämne. Jag är ju själv som ni vet högst engagerad i här och nu, i det dagspolitiska och i det praktiska.

Men det hänger ihop. Och jag tyckte fantastiskt mycket om Isabelles artikel just för att hon påminde om det. Jag tycker illa om förslaget om att höja pensionsåldern av många anledningar, varav de flesta är mycket praktiska. Men principiellt så är nog ändå det som Isabelle pekar på viktigast.

Inte att alla ska bli filosofer – men att alla ska kunna bli människor någon gång i vårt släktes historia. Det är faktiskt därför jag är socialist. Det beror på allt det där flummiga jag skrev om filosofi ovan. I grund och botten.

För ser man det så, så blir frågan om vi verkligen kan acceptera ett system där vissa av oss förvägras möjligheten att bli en del av mänskligheten, att bli odödlig? Det är så fruktansvärt groteskt, så fullständigt depraverat och sinnessjukt att det anses vara acceptabelt att vissa aldrig får chansen.

Vissa av oss har tur, andra har hänsynslöshet och skor sig, men många många har otur och ingenting alls. Så har det varit i alla tider, och gudarna vet att filosofer gjort sitt till för att rättfärdiga det. Men filosofin går framåt – mänskligheten utvecklas i sin förståelse! Vi har blivit bättre, vår upptäcktsfärd i varat har fått oss att se mer och förstå mer!

Nu vet vi att vi inte kan acceptera att alla inte får möjligheten att bli allting de kan bli. Vi vet att det är fel att inte försöka skapa en värld där alla kan få bli människor. Vi ser det nu. Över- och underordningen var inte gudagiven, den ena människan var inte mer värd än den andra!

Men ändå. Idag härskar återigen tanken på att människor är medel, att förluster är acceptabla och att mänsklighet, och mening med tillvaron inte är något för alla. Om någon någonsin varit en historiskt viktig uppgift så är det att ändra på detta.

Vad är konservatism egentligen?

Jag funderar på hur jag ska förklara att jag är socialist när jag bor och pluggar i USA. Eftersom jag är filosofistudent hade jag förmodligen sagt något i stil med följande:

”Jo, alltså, socialism är ju egentligen en vidareutveckling av liberalismen. Men socialismen anser att liberalismen inte riktigt har förstått vilka krav jämlikhetsprincipen ställer. De (liberalerna) har liksom fastnat i en alldeles för förenklad version av frihetsprincipen och inser inte att om man tror på frihet och jämlikhet så förpliktigar det till ganska mycket. En socialist är således en lite mindre lat och en lite smartare liberal.”

Så kan man, förenklat, förklara den teoretiska skillnaden och sedan diskutera lite metodologi. Detta räcker säkert får att få till en upprörd debatt här i Sverige och en mängd liberaler (i den mån några fortfarande finns kvar här) kommer att skrika ”va?! Kallar ni oss dumma eller?!?” till de få kvarvarande socialisterna. Det blir skoj.

Men nu är det alltså Amerikas Förenta Stater jag ämnar härbärgera i ett tag, och då misstänker jag att jag kommer att få frågan var ”conservatives” passar in i på skalan. Och eftersom jag förklarat min socialistiska läggning utifrån dess filosofiska grunder så blir läget här lite svårt för mig.

Hur ska jag förklara vilken filosofisk grund, position och ställning konservatismen har – eller mer specifikt det amerikanska Republikanska partiets ”konservatism”? Det enkla svaret jag nog får ge där är om vi pratar ur ett filosofiskt perspektiv – ja då finns inte riktigt konservatism.

Konservatism är inte en seriös politisk-filosofisk teori. På ungefär samma sätt som kreationism (intelligent design; att världen är intelligent designad av Gud) inte längre existerar som en seriös filosofi gör inte heller konservatismen det. Jag hade blivit tvungen att säga något i stil med:

Ja, alltså, konservatism är mer att betrakta som ett mentalt handikapp än som en politisk filosofi. Överlag så är det bara osammanhängande lösa åsikter som absolut inte kan kallas en filosofi. Mellan liberalser och socialister kan en intressant och konstruktiv debatt föras – men ingen kan föra en konstruktiv debatt med konservativa, eftersom de knappast kan sägas existera.

Teoretiskt sätt så skulle någon kanske kunna sägas vara konservativ om denne exempelvis hävdade att samhället skulle organiseras och styras såsom Vatikanen vill se det – med tydligt mandat från Gud etc. Men det finns alldeles för få ”konservativa” som är konsekventa teokrater för att det ska vara värt att diskutera.

Allmän rädsla för förändring spetsat med homofobi, sexism och rasism är ingen politisk filosofi – inte ens konservatism.”Konservatism” är således mer likt en kollektiv snedtändning än något annat.

Nu finns det såklart risk att jag får på käften om jag säger det här – vilket såklart hade varit ett bevis i högen för att jag hade haft rätt, men för att undvika blodutgjutelse kanske man ändå får skräda orden lite.